Away we go

Vi kom fram till Ulan Bator, Mongoliet 06:30 imorse (6 timmar före svensk tid). Då hade vi färdats över 6000 kilometer från Moskva längst södra Ryssland (bland annat städerna Perm, Omsk, Irkutsk och Ulan Ude). Vi var utmattade och hungriga efter att ha levt på pulversoppor och snabbkaffe, men samtidigt euforiska över vad vi just upplevt.

 

Transsibiriska järnvägen var allt jag hade föreställt mig och mycket mer. Allt började med att ryssen bjöd på pannkakor och specialsprit från St Petersburg (colasmak) innan han följde oss till stationen där tåget skulle avgå 21:30 lokal tid. Tåget, nr 4, var kinesiskt och vår konduktör var en kort, gammal man med ett ständigt leende på läpparna. Vi insåg ganska snabbt att svenskar utgjorde majoriteten av våra medresenärer, men i vår vagn bodde även en australiensk barnfamilj med världens sötaste lilla son, en engelsk man och hans mamma, en mongolisk samt en italiensk ung tjej.

 

I början av vagnen fanns den livsnödvändiga samoaren med varmvatten, i andra änden toaletten. Den låstes alltid innan vi närmade oss städer eftersom det inte gick att spola. Istället öppnades ett lock och dumpade ut innehållet rakt ned på spåret! Vi hade bokat en 4-bäddskupé, men på grund av lågsäsong fick vi ha den för oss själva under hela tågresan. Sängarna var ungefär lika bekväma som att sova på golvet vilket, i kombination med att ryska kvinnor skrek ut information i megafoner vid varje station, gjorde det svårt att sova.

 

Medan tåget skumpade framåt genom Sibirien var vi antingen rastlösa eller stirrade fascinerade ut genom fönstret. Har aldrig sett så många björkar i mitt liv! Timmerhus (ruckel) i blått, turkost och grönt uppenbarade sig i klungor mitt ute i ingenstans vilket bildade en häftig kontrast till den grå omgivningen. Då och då stannade tåget vid en väldigt färgglad eller tvärtemot deppig grå station och vi kunde gå av och handla mat och toapapper av ryska kvinnor på perrongen. Varje gång sprang vi panikslagna tillbaka till vagnen långt innan avgångstid, livrädda för att bli strandsatta i Sibirien. Kineserna höll dock ett vakande öga över oss vilket fick oss att känna oss trygga. Vi umgicks en hel del med andra, främst svenska, passagerare och blev, tomma i magen av vår pulversoppsdiet, lite onyktra när vi drack vodkashots i restaurangvagnen med Johan och Marcus.

 

På den fjärde dagen nådde vi Bajkalsjön i soluppgången. Den var fortfarande frusen och synen var oförglömligt vacker. Senare samma dag började klimatet förändras. Det blev kalare och mer böljande där dalar och kullar avlöste varandra. Vi närmade oss Mongoliet och den groteska väntetiden vid gränsen, först 3,5 timme vid den ryska och sedan 1-2 timme vid den mongoliska där vi skulle fylla i alla möjliga papper.

 

Nu har vi tillbringat en hel dag i Ulan Bator. En ganska modern stad där många verkar tala engelska (ovanligt under Rysslandsvistelsen). På tåget hann vi läsa om Lotus guesthouse i Lonely planet och lyckades lifta gratis med två svenskar från vår vagn som bor på ett hostel bredvid oss. Lotus är ett hostel där de anställda är uppväxta på Lotus barnhem utanför Ulan Bator. Vi har nu installerat oss i ett relativt tomt 10-bäddsrum (för 56 kr natten) där vi ska stanna till tisdag då vi drar ut till Gobi öknen med två andra backpackers i fyra dagar. Lotus är underbart. För att komma in i byggnaden måste man slå in en kod på en turkos sliten dörr och gå upp för en färgglad fallfärdig stentrappa. Hostelet är lugnt, färgglatt och orientaliskt inredd med mjuka soffor att vila i och gratis wifi. Vi har spenderat kvällen i varsin soffa och pratat med vår amerikanska rumskompis. Nu ska vi krypa ned i sängen (klockan närmar sig tolv på kvällen) för imorgon ska vi upp tidigt och promenera bort till klostret Gandan Khiid för att vara med under munkarnas morgonritual.

 

/Mikaela