Away we go

Det som fascinerade mig mest med vår tripp ut i Gobi-öknen var att vi fick se det autentiska nomadlivet. Vi är inte i Mongoliet under turistsäsongen vilket gjorde vår tur mindre planerad och "turistig" då vår chaufför som inte pratade engelska verkade ta med oss på fika/övernattningar mm hos de nomader han redan kände eller lyckades övertala.

Första stoppet var efter några timmars skumpande i jeepen. Vi stannade utanför en ensam ger mitt på steppen med en getflock och en vakthund som sällskap. Kontrasten blir verkligen tydlig då nomadernas ger ser obefintliga ut i det karga landskapet men när man kommer in i dom är de fyllda med färg. Den lilla flickan i familjen ville prompt visa upp sitt favoritfår/get unge som hon stolt höll upp framför kameran.

 

Efter att ha fyllt magarna med mjölkte (suu-tei tsai) och oerhört salt ost skumpade vi vidare. Vi stannade flera gånger för att beundra landskapet, som hade förändrats från snöiga berg runt Ulan Bator till mer och mer öken ju mer söderut vi åkte.

Till kvällen raggade chauffören in oss att sova hos en familj med mor/farföräldrar. Vi blev bjudna på ris och torkat kött kokat i fettbuljong och såg sedan på deras lilla svartvita tv Barack Obama dubbad till mongolska berätta om bombningen i Boston (vilket vi gissade oss till då Guy hade hört något om det tidigare under dagen samt när man fick se diverse klipp).
Jag och Mikaela blev nedbäddade på golvet i far/morföräldrarnas ger och frös som fan när elden i gerens mitt hunnit slockna till morgonkvisten.

Höjdpunkten under onsdagen var när vi blev inbjudna på lunch hos ett par som hade en stor kamelflock. Vi blev bjudna på pasta/potatis/kött och till efterrätt kamelyogurt, vilket jag och Mikaela hade lättare att äta än Gaby och Guy då de inte är vana med "filmjölkssmak". Efter det blev det kamelvodka samt att herrn i huset korkade upp en flaska italienskt vin som vi absolut var tvungna att dricka upp. Det tog ett tag då det traditionella sättet att ta emot något från en mongol är att dra fram tröjärmen på höger arm, hålla vänster hand under höger armbåge och ta emot med den högra handen. Sedan skulle skålen (allt dracks ut skålar) tillbaka till gåvogivaren innan denne passade vidare skålen till näste. Vid avsked tas det fram en liten flaska med något suspekt ämne i (som luktade mentol) som dras på fingrarna och som man sedan ska sniffa hårt på. Denna natt sov vi i ett lite större ger-camp med mer kött och tis till middag.

Under torsdagen åkte vi till en nationalpark (som vi inte vet vad den heter pga bristfällig engelska) i södra Mongoliet där vi vandrade i en ravin och jagade murmeldjur(?) som fanns i hundratals och som man inte såg innan man nästan trampade på dem. Denna natt sov vi hos vad vi tror va chaufförens son + familj. Även här var det stor kontrast då stadens yttre var väldigt fallfärdigt men då lägenheten inuti var som vilken stor etta i Stockholm som helst inredd med ikeamöbler varvat med buddistiska figurer.

Bussresan hem var ett äventyr i sig 14h svettigt studsande i en trång buss som körde mer på två hjul än på fyra i 180 genom öknen (städerna har max någon/några km asfalterad väg runt städerna innan man är tvungen att köra off road). Alternativet till toalett en av de 100ggr bussen gick sönder/blev överhettad och var tvungen att stanna var i en "stad" då det var ett hål i marken med tre väggar runt om och en öppning mot en provisorisk fotbollsplan där utsikten var att se barnen spela boll. Mikis valde att hålla sig hela bussfärden. För att inta snacka om tjejen mitt emot oss som satt och mjölkade sig själv ner i en PET-flaska, så var det skönt när vi äntligen kommit fram till Lotus och kunde lägga oss i sängar som kändes himmelska gentemot att ha sovit på golv i tre nätter.

/Ellinor

Vi steg upp tidigt på tisdagen för vid 7-tiden skulle vi möta upp de två andra som vi skulle åka till Gobi öknen tillsammans med, Gabi från Chile och Guy från Australien. Vi mötte även vår chaufför Booty(?) som kunde ca tre ord engelska. Det visade sig att vi inte var de enda som hade noll koll på vad vi skulle se och göra under turen och eftersom Booty inte kunde säga mer än "hello" och "go" så var det inte så mycket mer att göra än att sitta och skumpa i en (tack gode gud..) jeep hela dagen. Stannade bara till för att "fika" i en geer (läs torrt bröd bakat på getmjölk, supersaltig stenhård ost och té, samt något bakverk vi misstänker bestod av djurfett och socker). Familjen hade ca 100 får och massor av lamm så jag var i sjunde himlen och fotade upp hela kameraminnet.

Sedan fortsatte skumpandet på de obefintliga vägarna. Jag förstår inte hur mongolerna hittar för det finns inga skyltar eller liknande, ibland inte ens gamla hjulspår på marken som de kan följa. Bara stäppland med fritt betande hästar, får, getter, kor och kameler. Booty verkade dock ha problem med att hitta en geer där vi kunde få middag och husrum för han såg lite nervös ut när det började mörkna mitt ute i ingenstans. Till slut kom vi fram till två geers bredvid en klippa och ett "stall" med får och getter där vi kunde stanna. Elle och jag fick sova i farföräldrarnas geer och Gabi och Guy i det yngre paret och deras lilla sons geer. Det var en helt surrealistisk upplevelse att ligga och sova en halv meter från vår gulliga nomadvärdinnas huvud. Hon var en respektingivande och otroligt gullig människa som bäddade ned oss i våra sovsäckar (alla sover på golvet på tunna mattor, alltid med fötterna mot dörren) för att se till att vi inte frös. Geer'sen eller jurtorna är alltid färgglatt inredda med en slags eldstad i mitten och ett fönster i takets mitt där röken fördas via ett smalt rör. Elden hålls igång med djurbajset. På väggarna hänger färgglada tyger och på golvet tjocka mönstrade mattor. Det luktar lite speciellt från bajseldningen, men absolut inte äckligt. En måste ha varit i en jurta för att förstå helt enkelt. Kan ju tillägga att någon toalett inte var aktuell. Sina behov gjorde en i det fria (iskalla blåsten på stäppen).

På onsdag morgon sade vi hejdå till nomadfamiljen efter lite mjölkte (omåttligt populärt här: kokar upp tevatten blandat med getmjölk) och skumpade vidare genom Gobi. Därefter upplevde vi den roligaste lunchen någonsin! Vi kom till en ny geer, men denna gång troligen en rikare familj för de hade även kameler och två sängar, samt mycket högre tak i geeren. Maten var den gamla vanliga. Eftersom nomaderna flyttar runt är all fräsch mat som frukt och grönt bristvara och de lever på sina boskap: får/getkött, mjölk, te, pasta, ris, bröd och i princip inga kryddor. Allt kokas i tevatten, smakar djurfett och är ganska smaklöst. Men här var maten helt okej med lite mer kryddor. Eftersom det är oförskämt att inte äta upp (samt att allt bestod av kött/djurfett) var jag tvungen att börja äta rött kött igen. Det var dock inte lätt att äta när mannen i familjen drog fram en gigantisk skål under sängen och började gnaga frenetiskt på diverse strupar och inälvor. Sedan bjöd han oss på kamelvodka i en speciell ritual som jag tror betyder tur. Alla dricker ur samma skål i ett varv, men mellan varje person ska skålen ges tillbaka till mannen så han kan fylla på med mer. Blev lite lagom berusad. Det gulliga paret verkade glada över sällskap (nu var vi verkligen ute i ingenstans) för de drog fram ett gammalt italienskt rödvin de måste fått i gåva och sedan fortsatte vi motvilligt ritualen till sista droppen var uppdrucken. Sedan vinkade vi hejdå och skumpade vidare. På kvällen sov vi i en geer med fyra sängar (lite mer turist-versionen trots att det bodde en familj bredvid). På natten blev det iskallt eftersom de inte eldar på natten vilket gjorde att jag fick influensa-känningar dan efter som botades av medicin från Chile (tack Gabi) så jag kunde se en nationalpark med de övriga bestående av höga berg och en fryst flod (vet inte namnet pga Bootys bristfälliga engelska). På kvällen sov vi hos hans släktingar och deras baby innan det var dags för hemresa.

Eftersom Gabi skulle fortsätta vidare skulle jag, Elle och Guy åka lokalbussen till Ulan Bator från Dalanzadgad (inte långt ifrån kinesiska gränsen). Bussen visade sig vara en pre-sovjetisk skitbuss som gick sönder varje halvtimme och vars motor blev så överhettad att det kändes som att basta. Vi hamnade mittemot en ung tjej som först ammade sin baby, sedan lämnade hen vid en station och sedan började mjölka sig själv så mjölken rann ned i en petflaska!!!!! Allt detta medan bussen skumpade fram. Har aldrig varit med om något så sjukt! Kan tillägga att benutrymmet var minimalt och bussen fullproppad. Det går inte att beskriva hur skönt det var att, 14 timmar senare, nå Ulan Bator, Lotus, en dusch/toalett och en säng! Nu håller vi på att tvätta våra kläder, därefter ska vi ta det lugnt: handla lite mat och gå på museum.

Kram Mikaela