Det finns en anledning till att vi inte gör den klassiska Asien resan eller att jag varit allmänt negativ till att resa till Thailand: jag har svårt för fullpackade stränder med fulla, dreggiga västerlänningar. Jag vill höra modersmålet talas, träffa mer lokalbefolkning än turister, uppleva landet och inte ett poolkomplex. Därför kändes full moon party kanske inte riktigt som min grej, även om vi dansade några timmar, drack mojito och andra buckets och hade rätt kul. Koh Phangan i sig är dock riktigt blek i jämförelse med älskade Koh Tao. På Koh Tao känns allt så mycket mer genuint: du sitter på en matta på den halvtomma stranden och äter, här sitter du på på plaststolar på omysiga restauranger med rödbrända britter som äter hamburgare runt omkring, omgiven av turistbutiker. Haha nu låter Koh Phangan hemskt, men efter Kina känns ett turistställe som detta så otänkbart. Vi bor dock lite secluded i en jättemysig bungalow 😊 längtar till imorgon då vi ska tillbaka till Koh Tao och Ban's diving resort. Har vi skrivit att vi tagit dykcertifikatet open water? Vi har dessutom anmält oss till fortsättningskursen advance open water där en får dyka ned till 30 meters djup, använda undervattenskamera, göra ett nattdyk och om vädret är bra: ett wreck dive! Det ska bli så kul!
Idag har vi dykt i havet för första gången. Det är bland det roligaste och häftigaste jag gjort i hela mitt liv! Vi började dagen med teoriprov för att testa våra kunskaper från gårdagen då vi pluggade teori, lärde oss koppla ihop utrustningen, samt testade att dyka i poolen.
Efter lunch idag hoppade vi på ett flak som tog oss till hamnen där vi hoppade på en stor båt full med andra som skulle dyka. Det blåste för mycket på vår strand så vi skulle åka till andra sidan ön. Efter att ha tagit på mig våtdräkt och utrustning var jag förste person att hoppa 1,5 meter från båten ut i havet. Lite läskigt, men trots lite panikkänslor i början så kände jag mig snabbt bekväm. Det är svårt att förklara hur det känns för någon som aldrig dykt. Det är verkligen som att komma in i en annan värld och i början känns det lite svårt att styra ens viktlösa kropp och att andas normalt genom regulatorn. Vårt första dyk varade 40 minuter och som djupast var det 10 meter, vilket låter mycket, men det kändes inte alls djupt. Eftersom tryckskillnaderna är mycket större i början var det bara skönt att komma ned en bit. Vi tränade mest på att andas och få in tekniken. En ska kunna åka upp eller ned bara med hjälp av andningen vilket är riktigt häftigt när en väl lyckas!
Sedan steg vi oss upp igen för en timmes paus på båten som åkte vidare till en annan strand innan det var dags för dagens andra dyk. Denna gång fick vi göra om övningarna från poolen. Jag låtsades ha slut på luft och fick ta av Elles reservluft, fylla hela masken med vatten och tömma den etc. Som djupast var det 12 meter. När vi skulle stiga till ytan låtsades Elle ha slut på luft och vi delade på min samtidigt som vi steg upp tillsammans.
Nu har vi precis sett solen gå ned och ätit middag på en varsin sackosäck på en veranda på stranden. Vi är så euforiskt lyckliga: över resan och allt vi har upplevt hittills och vad som fortfarande väntar, men framför allt över dykningen och hur sjukt jäkla underbart det kändes. Längtar till 7-tiden imorgon då vi ska träffa vår instruktör och de fem andra som går kursen och dyka igen. Det blir två dyk på 18 meters djup. Sedan har vi vårt Open Water dykcertifikat!
Vi flög från Lhasa till Kunming airport i Kina där vi fick tillbringa ett dygn innan vårt flyg mot Bangkok skulle lyfta. Det märks att vi har blivit vana med obekväma sängar för vi lyckades sova som klubbade sälar en hel natt på de stenhårda träbänkarna i den upplysta väntsalen. Det var lite vemodigt att lämna Kina som ju varit vårt hem i nästan 1 månad och 3 veckor och vars kultur vi vant oss vid. Samtidigt som vi ibland kände oss otroligt trötta på Kina och längtade efter sol, lugn och icke-censur.
När vi nådde Bangkok tog vi expresståg och sky train till vårt hostel som visade sig ligga väldigt off i ett bostadsområde en 15 minuters promenad från On Nut station. Mindre kul att släpa på min back pack som rasat samman totalt och skar in i min axel, men hostelet The city @ fifty var rätt okej även om vi stirrade oss blinda på poolen när vi bokade. Poolen som vi ändå aldrig utnyttjade. Vi hann inte se så mycket av Bangkok den korta tid vi var där, men jag uppskattade staden mer än jag gjort som elvaåring åtminstone. Första dagen tog vi en alldeles för dyr tuk tuk till Koh San Road och åt pad thai, vårrullar och skivad ananas och vattenmelon från gatustånden, samt shoppade lite på marknaden. Det gigantiska shoppingcentret Siam hade vi hunnit med kvällen innan. Sista dagen hade vi ett enda mission: att ersätta min trasiga ryggsäck. Efter lite beslutsångest satsade backpackern i mig på kvalité och det blev en 52 liters från North face i ljusgrått med turkosa detaljer. Dyrt, men såå värt! Efter det bestämde vi oss för att gå på bio vilket var Bangkoks höjdpunkt! Vi bokade Man of Steele och fick hela biografen för oss själva. Först gick vi in genom en VIP-ingång och serverades ett glas rödvin i en av sofforna i en gigantisk lounge. Därefter visade vår servitör in oss i salongen där vi lade oss i liggfåtöljer med kudde och täcke. Varför har vi inte sådana biografer i Sverige?! Allt som allt kostade biljetten inte mycket mer än i Sverige.
Efter Bangkok (och allt flängande i Kina) ville vi egentligen endast en sak: att hitta en paradisstrand. Vi bestämde oss för Gulf Islands i östra Thailand och begav oss till Hua Longpong train station där vi bokade tåg och båt från Bangkok till Koh Tao. Mest för att vi läst att den skulle vara den minst exploaterade i jämförelse med Koh Samui och Koh Phangan. Det gick väldigt smidigt att tåga även i Thailand även om de dreggiga engelsmännen i vår vagn gallskrek och spelade munspel hela natten = vi fick inte någon sömn alls. Sedan tog båten cirka två timmar och imorse anlände vi i den mysiga hamnen på Koh Tao. Elles syrra hade tipsat om Ban's diving resort och vi lyckades hitta en info desk för att fråga om de hade rum, vilket de hade så vi hoppade på ett flak och blev skjutsade till ett stort, mysigt ställe på stranden där vi bokade en open water dykkurs på fyra dagar och fick ett dubbelrum (lyx!!!) utan toa/dusch gratis i sex dagar. Så i övermorgon börjar vi vägen mot dykcertifikat. Längtar! När vi är klara med kursen får vi dyka ned till 18 meters djup. Iih!
Vår första dag har vi tillbringat på stranden, trots mulet väder. Vi låg ned i sanden och såg solen gå ned, helt underbart! Vi blir kvar på ön till midsommar då vi åker vidare till en liten paradisö 15 minuter härifrån med båt (där vi ska bo i en bungalow i två dagar) och därefter väntar full moon party på Koh Phangan. Livet har aldrig känts lättare än nu!
Det var en otroligt surrealistisk upplevelse att vandra på gatorna i Lhasa. Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig innan vi kom dit men det var inte att staden skulle vara så pass modern som den faktisk var. Det var som vilken annan "kinesisk" stad som helst förutom att inga byggnader får byggas högre än Potala Palatset. Detta kanske inte är så konstigt då den "nya staden" byggts sedan 1959 då (som vår guide var tvungen att säga) tibet "befriades". Vi fick fråga vår guide vad vi ville förutom politik, dock så var han rätt frispråkig när vi inte var i närheten av tempel och andra offentliga byggnader (där det finns "många som lyssnar") och berättade när han själv som ung flydde över gränsen till Nepal och vidare till Indien för att plugga till doktor, men att han saknade sin familj för mycket för att stanna kvar och blev fångad vid gränsen på väg in i Tibet. Han berättade att tack vare att han svarade rätt på polisernas frågor behövde han "endast" sitta i fängelse i 4 månader. Tibetanerna får heller inte ha egna pass, men de får resa inom Kina (alltså Tibet och "the mainland" som guiden var tvungen att kalla Kina), vilket jag inte visste.
Att se Potala Palatset var väldigt häftigt då det är en sådan stark symbol för tibetanerna som det heliga sätet för deras Dalai Lama. I kontrast till detta var det konstigt att se att majoriteten av besökarna var han-kineser, som var väldigt intresserade av att höra om Dalai Lama och skulle be vid varje helig tibetansk buddah i palatset trots att de enligt guiden är förbjudna att se honom som en helig person. Även när vi besökte Sommarpalatset och det senaste av palatsen där, som den nuvarande Dalai Laman hade som sommarbostad innan han flydde till Indien, märkte vi att även det var välbesökt av kineserna vilket får en att undra vad som sägs till dem om varför han flydde.
I allmänhet var det intressant att besöka de olika tibetanska templen men det mest fascinerande var ändå att vandra kring i gamla staden i Lhasa och se de traditionella dräkterna och vardagliga bestyr, som att tillägna stor del av sin tid till att utför olika religiösa ritualer. Exempelvis är att vandra medurs runt Potala palatset/de olika templen/ runt hela staden i vad som kallas en "kora" medan de räknar bönepärlor och snurrar på sina spinning wheels. Detta är något de flesta gör varje dag.
Tibetaner är ett väldigt trevligt folk även om de inte är så öppna, vilket känns som en naturlig följd av alla poliser och militären som ockuperar hela Tibet och speciellt i old town i Lhasa (där vi inte heller fick ta kort på dem) då de även har ökat samt att militären fått en permanent bas i staden sedan upproren 2008. Denna verklighet i kontrast till min och Mikaelas uppfattning av att militären/polisen inte alls var särskilt seriösa då de skrek "HELLO, SEXY LADY" efter oss som vinkade med de bredaste av leenden, som vi blivit vana med att alla kineser gör när de ser en västerlänning.
Vi käkade jakkött (som äts i alla dess former och i mängder i Tibet, en specialitét är när köttet bakas in i de tibetanska dumplingsen "momos") och blev dåliga i magen.
Allt som allt var vistelsen i Lhasa något otroligt coolt och något vi kommer minnas för resten av våra liv, och trots at vi endast spenderst fem dagar i staden (besöker man som icke kinesisk turist endast staden får man inte vara där längre) var det skönt att flyga från staden och Kinas ständigt överhängande censur till att i nuläget sitta vid en strand på den Thailändska ön Koh Tao (som inte alls är så där fördomsfullt turistigt i form av apollo/fritidsresors hotellkomplex och Bamseklubbem, som man lätt tänker om Thailand) och invänta att vår dykningskurs ska börja den 17e juni. Livet är som härligast med omväxling ;)
Vi kom fram till Lhasa, Tibet runt 16-tiden och har hunnit möta upp vår guide som vi behöver ha med oss när vi vill besöka tempel etc. pga att vi är utlänningar. Han skjutsade oss till vårt nya hostel DongCuo International Youth Hostel. Vi mår rätt kasst av höjden: huvudvärk, lite andnöd och blir yra av minsta ansträngning så vi har tagit det lugnt sedan dess. Får se om vi byter hostel imorgon för klockan är ett på natten och vi kan inte sova pga gallskrikande tibetaner i baren tre våningar ned. Imorgon ska vi möta upp vår guide och ordna biljetter till Potala palatset (det tar en dag), sedan vandra runt i Old town där vi bor. Det är den klassiskt tibetanska delen av Lhasa, det finns en modern han-kinesisk också. Funderar också på att ta en blind massage som ska vara bra för att acklimatisera sig till höjden.
Nu är det dags att lämna fantasivärlden vi levt i på hostelet i Chengdu (skäms nästan över hur mycket tid vi spenderat här) och ta tåget över molnen till Lhasa i Tibet. Det tar nästan två dygn så vi är framme på eftermiddagen den 6/6.
Mikaela och Ellinor heter vi som skriver denna blogg. År 2013 åker vi jorden runt. I bloggen kommer våra nära och kära (och alla andra som är intresserade) kunna läsa mer om planeringen och utförandet av vår resa som börjar i Ryssland, vidare genom Asien och slutar i USA.
